En timme till sängen

Då var det bara en timme kvar på detta nattpass. Mitt första pass på Barn 4 sen januari. Ändå känns det som om jag aldrig har varit borta. Min ben hittade av sig själva ner i kulverten och bort till klädautomaterna och mina armar visste precis vilka dörrar som öppnas inåt eller utåt. Lukten, ljuset, människorna, allt är sig likt. Jag är enormt trött och ibland funderar jag på om jag verkligen vill jobba såna här tider resten av livet. Men samtidigt kändes det så rätt när jag klev in genom dörrarna idag och fick sätta på mig sjukhuskläderna. Jag hör nog hemma inom vården trots allt.