Nu eller aldrig

Två mycket långa dagar med möte är över. Men det var verkligen peppande, mitt Klimataktions-engagemang kändes lite slött förra året. Jag ville mycket men lyckades in få någonting gjort kändes det som. Min energi fanns inte riktigt där. Men med ett halvår kvar till COP 15-mötet i Köpenhamn känner även jag pressen att ska vi göra något måste det göras nu. Det är vår tids viktigaste toppmöte och må låta överdrivet dramatiskt att säga att jordens framtid kommer att avgöras dessa dagar i december men det kan faktiskt vara så. Det är dags att dra igång Klimataktion Umeå igen samt synas så mycket vi kan på riksnivå. Vi kan inte luta oss tillbaka och vänta på att andra ska göra jobbet. Vill vi verkligen ändra kurs på klimatförändringarna måste vi agera snarast, helst igår. Annika lärde mig en bra jämförelse idag: "Om du visste att du med 90% risk skulle krascha om du klev på ett flygplan, skulle du göra det då?" Men tydligen är det värt att ta risken att vår planet kommer att kraschlanda, istället för att göra allt vi kan för att stoppa det.

Detta blev lite rörigt, jag skyller det på en lång vecka och alldeles för lite sömn i helgen. Men nu väntar nattbussen hem till Ume och sen en hel vecka utan någonting mer inplanerat än att plocka upp Madeleine på tågstationen.

Sambo och klar

Igår gick Jennys flyttlass till Ålidhem. Allt gick förvånadsvärt fort och smidigt, fast nu ser Elken ut som ett ännu större kaos än tidigare. Det är lådor, kassar, prylar, människor och katter precis överallt. Mitt i all denna röra var vi tvungna att skapa oss ett nytt trådlöst nätverk vilket jag och Anna tog oss an. Vi hatar teknik nu för tiden. Men det gick till slut.

Ni skaffar jag mig hemmafrupoäng genom att göra scones till frukost. Idag ska jag och Jenny iväg och kolla färg, datorskärmar och lite sånt och sen ikväll blir det buss mot Stockholm och Klimataktion.

Äntligen ledig igen

Tre dagars jobb tog nästan knäcken på mig, men jag fick i alla fall en chans att öva på min norrländska. Nu är jag helt slut, det märks att jag inte jobbat sen januari. Det kan också bero på en viss roomies X-men marathon..

Nu har jag tagit mig till Jenny för veckan. Vi ska packa ihop hennes grejer och flytta henne på torsdag. Så nästa gång jag kommer till Elken är det med min nya sambo, det känns lite märkligt. Men jag har i alla fall fått leka av mig lite med Anna under de senaste dagarna. I veckan ska det bli ett besök hos vår kära, tyska tatuerare. Sen flyttar Anna lagom tills min gamla tatueringskompanjon tycker upp. Ibland finns det timing. I veckan blir det även tandläkare och Klimataktionsmöte i Stockholm. Och en väldig massa packande då.

En timme till sängen

Då var det bara en timme kvar på detta nattpass. Mitt första pass på Barn 4 sen januari. Ändå känns det som om jag aldrig har varit borta. Min ben hittade av sig själva ner i kulverten och bort till klädautomaterna och mina armar visste precis vilka dörrar som öppnas inåt eller utåt. Lukten, ljuset, människorna, allt är sig likt. Jag är enormt trött och ibland funderar jag på om jag verkligen vill jobba såna här tider resten av livet. Men samtidigt kändes det så rätt när jag klev in genom dörrarna idag och fick sätta på mig sjukhuskläderna. Jag hör nog hemma inom vården trots allt.

Inrednings-knas

Jag ska jobba i natt och hade tänkt sova riktigt länge, men det gick ju sådär. Idag består mina äventyr av en cykeltur till Haga för att hämta nagellackborttagningsmedel samt lite mer städning av garderoben. Förra gången hedde jag ut allt på golvet, vek sedan ihop det och la in det igen utan att slänga någonting. Den där Jenny ska ju också få plats.

Just nu är jag helt insnurrad på inredning och kan inte sluta tänka på gröna skåpsluckor eller ett svartvitt badrum. Varför gör jag alltid såhär? Att jag hittar en sak att totalt hänga upp mig på och sen kan jag inte tänka på annat. När detta sen väl händer dröjer det inte länge innan jag hittar något nytt att haka upp mig på. Men jag ska försöka släppa det nu och försöka att bara njuta av Elken så länge det varar.

Min tur

Så var det dags att ge upp vegankollektivlivet och bli sambo. Inget mer tantsnuskaltare, inga mer nattliga aktioner mot grannarna, inget mer skrämma sambosar med Åke. Jenny är inte så rädd för Åke. Jag ska till hösten börja plugga någonting som verkligen leder någonstans. Det ska bli roligt att få någon struktur på vardagen men samtidigt känns det som om allt blir mycket mer seriöst. Jag kan inte längre komma på att jag vill till Indien och bara dra eller plugga flummiga kurser på konsthögskolan. 

Nästa vecka packar vi ihop Jennys saker och flyttar hit henne, sen är det några veckor med massa människor och flyttkartonger i hela lägenheten som väntar. I sommar kommer Madeleine så det blir en mjukstart för sambolivet för min och Jennys del.  Vi har bestämt oss för att bo kvar i fyran på Ålidhem. Men tydligen så är våra 80-tals soffor inte vuxna och stilrena nog så det blir till att få lägenheten att växa upp. Det ska samtidigt bli skönt att lägenheten blir min och Jennys, att det blir något nytt. Fast eftersom vi båda är fattiga som kyrkråttor så lär det dröja en stund..

Jag har en månad till av hemmafruande framför mig innan jag börjar jobba igen. Fram tills dess ska jag slöa, åka till Stockholm på möte, vara allmänt huslig samt leta yogainstruktörsjobb. Jag var på IKSU igår och pratade med yogaansvarige där så vi får väl se vad som händer. Jag är dock redan lite uttråkad på mitt hemmafruliv men som tur är så har Jenny sin sista dag på jobb idag så sen har jag i alla fall en partner in crime.